1 Då oroligheterna hade lagt sig sände Paulus efter lärjungarna och uppmuntrade dem. Därefter tog han farväl och for till Makedonien.
2 Efter att han farit genom det området och ihärdigt förmanat och tröstat bröderna kom han till Grekland
3 där han uppehöll sig i tre månader. Han stod i begrepp att avsegla till Syrien, men en judisk sammansvärjning mot honom gjorde att han i stället reste tillbaka genom Makedonien.
4 Med Paulus följde Pyrrhos son Sopatros från Beroia, Aristarchos och Secundus från Thessalonike, Gaius från Derbe, Tychikos och Trofimos från Asien, och Timotheos.
5 Dessa avreste i förväg och inväntade oss i Troas.
6 Men vi avseglade från Filippi efter det osyrade brödets högtid, och fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade i sju dagar.
7 På söndagen var vi samlade till brödsbrytelse. Paulus, som avsåg att resa nästa dag, talade till dem och hans tal varade ända till midnatt.
8 Det fanns en hel del lampor på övervåningen där vi var samlade.
9 En ung man vid namn Eutychos satt vid fönstret, och då Paulus talade länge föll han i djup sömn. Överväldigad av sömnen föll han ner från tredje våningen, och lyftes upp död.
10 Paulus gick då ner och lade sig över honom och tog honom i sina armar och sa: "Var inte oroliga, för hans själ är kvar i honom."
11 Sedan gick Paulus åter upp, bröt brödet och åt. Han talade länge, ända till gryningen, då han lämnade dem.
12 De gick i väg med pojken. Han levde, och de kände stor lättnad.
13 Vi hade i förväg avseglat med skeppet till Assos där vi skulle ta med Paulus. Så hade han bestämt, eftersom han själv avsåg att ta landvägen.
14 Då han mötte oss i Assos tog vi honom ombord och kom så till Mitylene.
15 Därifrån avseglade vi nästa dag och nådde fram i höjd med Chios. Nästa dag lade vi till vid Samos, och dagen därpå kom vi till Miletos.
16 Paulus hade nämligen beslutat att segla förbi Efesos för att inte bli fördröjd i Asien. Han ville skynda på för att om möjligt vara i Jerusalem på pingstdagen.
17 Från Miletos sände han bud till Efesos och kallade till sig församlingens äldste.
18 När de hade kommit till honom sa han: "Ni vet hur jag levde bland er hela tiden, från första dagen jag kom till Asien,
19 hur jag tjänade Herren i all ödmjukhet, under tårar, och under prövningar som mötte mig genom judarnas sammansvärjning.
20 Jag har inte undanhållit något som kunde vara er till nytta utan gjort det känt, och jag har undervisat offentligt och i hemmen.
21 Och för både judar och hedningar har jag vittnat om omvändelse till Gud och tro på vår Herre Jesus.
22 Och lyssna, bunden i Anden beger jag mig till Jerusalem utan att veta vad som ska möta mig där.
23 Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad gör klart för mig att bojor och lidanden väntar mig.
24 Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv, utan jag vill bara fullborda mitt lopp och den tjänst som jag har fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.
25 Och lyssna, nu vet jag att ni inte mer ska se mitt ansikte, alla ni som jag varit hos och predikat riket för.
26 Därför vittnar jag i dag för er att jag är utan skuld till någons blod,
27 för jag har inte undanhållit att göra känt för er allt vad som rör Guds plan och vilja.
28 Ge akt på er själva och på hela den hjord där den helige Ande har satt er till församlingsledare, för att ni ska vara herdar i Guds församling som han har vunnit åt sig med sitt eget blod.
29 Jag vet att när jag har lämnat er ska vilda vargar komma in bland er som inte ska skona hjorden.
30 Och bland er själva ska män träda fram med förvrängda budskap för att dra lärjungarna över på sin sida.
31 Var därför vaksamma. Och kom ihåg att jag oavbrutet under tre års tid, natt och dag, inte upphörde att vägleda var och en av er under tårar.
32 Jag överlämnar er nu åt Gud och hans nåderika ord, som förmår uppbygga er och ge åt er arvslotten bland alla dem som helgats.
33 Jag har inte haft begär till någons silver eller guld eller kläder.
34 Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov.
35 I allt har jag visat er att ni genom att arbeta så ska hjälpa de utsatta och minnas de ord som Herren Jesus själv sa: 'Det är saligare att ge än att få'."
36 Och efter att ha sagt detta knäböjde han med dem alla och bad.
37 Alla började storgråta, och de omfamnade honom och kysste honom.
38 Det som särskilt smärtade dem var hans ord om att de inte skulle se hans ansikte mer. Därefter följde de honom till skeppet.