1 Översteprästen frågade: "Är det så?"
2 Stefanos svarade: "Ni män, bröder och fäder, lyssna.Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Harran.
3 Gud sa till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag ska visa dig.
4 Då lämnade Abraham Kaldeen och bosatte sig i Harran. Och då hans far hade dött förde Gud honom därifrån till det land där ni nu bor.
5 Gud gav honom ingen mark där, inte ens en fotsbredd, men han lovade ge Abraham och hans ättlingar landet som egendom trots att han var barnlös.
6 Detta är vad Gud sa: Hans ättlingar ska bo som främlingar i ett land som tillhör andra, som ska göra dem till slavar och plåga dem i fyrahundra år.
7 Men jag ska straffa det folk vars slavar de blir, sa Gud, och därefter ska de dra ut och tjäna mig på denna plats.
8 Och Gud gav honom omskärelsens förbund. Så blev Abraham far till Isak som han omskar på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob, och Jakob till de tolv patriarkerna.
9 Och patriarkerna blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom
10 och räddade honom från all nöd han kom i. Han gav Josef visdom och lät honom bli omtyckt av farao, Egyptens kung, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus.
11 Men hungersnöd och svåra lidanden kom över hela Egypten och Kanaan, och våra fäder kunde inte skaffa sig mat.
12 När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten sände han våra fäder dit en första gång.
13 Vid andra resan gav Josef sig till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt.
14 Josef sände då bud och inbjöd sin far Jakob och hela sin släkt på sjuttiofem personer.
15 Och Jakob for ner till Egypten, och där dog han och våra fäder.
16 De fördes till Shekem och lades i den grav som Abraham hade köpt för en summa pengar av Hamors söner i Shekem.
17 Men allt eftersom tiden närmade sig då Guds löfte till Abraham skulle uppfyllas, ökade folkets antal kraftigt i Egypten.
18 Men då framträdde en annan kung över Egypten, en som inte visste något om Josef.
19 Han behandlade vårt folk med list och plågade våra fäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda så att de skulle dö.
20 Vid den tiden föddes Mose, och han var ett vackert barn inför Gud. Han togs om hand under tre månader i sin fars hus.
21 Och då han sattes ut togs han upp av faraos dotter som fostrade honom som sin egen son.
22 Mose blev undervisad i all egyptisk visdom, och var mäktig i ord och handling.
23 När han hade fyllt fyrtio år fick han en ingivelse att han skulle besöka sina bröder, Israels söner.
24 Han fick då se hur en av dem blev illa behandlad och tog honom i försvar och hämnades honom genom att slå ihjäl egyptiern.
25 Mose trodde att bröderna skulle förstå att Gud ville rädda dem genom honom, men de förstod inte.
26 Nästa dag dök han upp inför några som slogs och försökte försona dem. Han sa: 'Ni män är ju bröder, varför gör ni varandra illa?'
27 Men den som hade behandlat sin landsman illa stötte bort Mose och sa: Vem har satt dig till ledare och domare över oss?
28 Tänker du kanske döda mig så som du dödade egyptiern i går?
29 Då Mose hörde det flydde han. Och han levde sedan som främling i Midjan där han blev far till två söner.
30 När fyrtio år hade gått visade sig en ängel för honom i öknen vid berget Sinai, i lågan från en brinnande törnbuske.
31 Då Mose såg det förundrade han sig över synen, och när han gick närmare för att titta ljöd Herrens röst:
32 Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Mose blev skräckslagen och vågade inte se ditåt.
33 Men Herren sa: Ta av dina sandaler, för platsen där du står är helig mark.
34 Jag har noga betraktat mitt folks kval i Egypten och hört deras suckar, och jag har kommit ner för att befria dem. Kom nu, jag sänder dig till Egypten.
35 Denne Mose som de avvisade med orden: Vem har satt dig till ledare och domare? honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som visade sig för honom i törnbusken.
36 Denne man ledde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år.
37 Det var denne Mose som sa till Israels söner: Gud ska låta uppstå åt er en profet lik mig ur era bröders krets.
38 Det var Mose som där i församlingen i öknen var med både ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder. Han tog emot levande ord för att ge till oss.
39 Våra fäder ville inte lyda honom utan avvisade honom och återvände i sina hjärtan till Egypten.
40 De sa till Aron: Gör gudar åt oss som kan gå framför oss, för vi begriper inte vad som har hänt den där Mose som förde oss ut ur Egypten.
41 Och de dagarna gjorde de en kalv och bar fram offer till avguden och firade i glädje över sina händers verk.
42 Då vände sig Gud ifrån dem och överlämnade dem till att dyrka himlens här, som det står skrivet i profeternas bok: Ni av Israels folk, bar ni fram åt mig slaktoffer och andra offer under de fyrtio åren i öknen?
43 Ni bar med er Moloks tält och er gud Romfas stjärna, de bilder ni gjorde för att tillbe. Men jag ska fördriva er bortom Babylon.
44 Våra fäder hade vittnesbördets tälthelgedom i öknen, inrättat så som den som talade med Mose hade befallt, nämligen efter den förebild som han fick se.
45 Denna tälthelgedom övertog våra fäder och förde det hit under Josua när de tog landet i besittning efter de folk som Gud fördrev inför våra fäder. Så var det intill Davids tid.
46 David fann nåd inför Gud och bad om att finna en boning åt Jakobs folk.
47 Men det blev Salomo som byggde ett hus åt Gud.
48 Fast nu bor inte den Högste i något som är byggt av människohand. Som profeten säger:
49 Himlen är min tron, jorden är min fotpall. Vad för slags hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller var skulle min viloplats vara?
50 Har inte min hand gjort allt detta?
51 Ni är trotsiga och oomskurna till hjärta och öron! Ni står alltid emot den helige Ande, ni som era fäder.
52 Finns det någon profet era fäder inte har förföljt? Och de dödade dem som förutsa att den Rättfärdige skulle komma, honom som ni nu har förrått och mördat,
53 ni som fick lagen genom änglars försorg men inte hållit den."
54 Dessa ord blev som knivhugg i hjärtat på dem och de blev rasande mot Stefanos.
55 Men fylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida.
56 Och han sa: "Titta! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida."
57 Då skrek de och höll för öronen och rusade alla samtidigt emot honom.
58 De släpade honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man vid namn Saul.
59 De stenade Stefanos medan han anropade och bad: "Herre Jesus, ta emot min ande."
60 Han föll på knä och ropade högt: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd!" Med de orden insomnade han. 8:1 Och Saul tyckte det var rätt att man hade dödat honom.