5 Paulus svarade: "Bröder, jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju skrivet: Tala inte ont om en ledare för ditt folk."
6 Då Paulus visste att en grupp bestod av saddukeer och en annan av fariseer ropade han i Högsta rådet: "Ni män, bröder, jag är farisé och son till fariseer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse jag står inför rätta!"
7 När han sa så utbröt en dispyt mellan fariseerna och saddukeerna, och samlingen delade sig i två läger.
8 Saddukeerna förnekar nämligen att det finns någon uppståndelse eller någon ängel eller ande, medan fariseerna bekänner sig till allt detta.
9 Det blev ett väldigt oväsende, och några skriftlärda som hörde till fariseernas parti reste sig och hävdade med eftertryck: "Vi kan inte se att den här mannen har gjort något ont. Tänk om en ande har talat till honom, eller en ängel!"
10 Dispyten blev så häftig att kommendanten var rädd att de skulle slita Paulus i stycken. Så han gav order om att vaktstyrkan skulle gå ner och med våld ta honom ifrån dem och föra honom till kasernen.
11 Men följande natt stod Herren vid hans sida och sa: "Lugn, var inte rädd, för så som du har vittnat för min sak i Jerusalem måste du även vittna i Rom.”