1 Sänd ett lamm från härskaren i landet,från klippan i öknen till Sions berg.—
2 Likt skrämda fåglar som flyr ur redetskall Moabs döttrar kommatill Arnons vadställen. —
3 »Ge oss råd, visa en väg!Låt din skugga mitt på dagenbli som nattens skyddande mörker.Göm de skingrade, röj inte de flyende!
4 Låt Moabs skingrade folkfå en fristad hos dig.Var deras skydd mot skövlaren.«»När våldet upphöroch skövlandet är slut,när den som förtrycker landet är borta,
5 då skall av nåd en tron bli rest,och genom Guds trofasthetskall en domare regera i Davids borg,en som söker rättvisanoch vet vad rätten kräver.«
6 Vi har sett Moabs högmod,det måttlösa,hans övermod, högmod och fräckhet.Skamlöst är hans skrävel.
7 Därför jämrar sig moabiterna,de jämrar sig alla över Moab.Förkrossade tänker depå Kir-Haresets druvkakor.
8 Ty förstörda är Heshbons terrasser,förtorkade Sivmas vinrankor,vars ädla druvorbetvingade folkens härskare.Rankorna nådde ända till Jaser,slingrade sig ut i öknenoch sträckte sig ut över havet.
9 Därför vill jag gråta med Jaseröver Sivmas vinrankor,jag vill låta mina tårar strömmaöver er, Heshbon och Elale.Ty då ni bärgade er frukt och er sädöverfölls ni av skövlare.
10 Trädgården tömdes på glädje och fröjd,ingen sjunger och ropar i vingården.Ingen trampar vin i pressarna,skörderopen har upphört.
11 Därför klagar mitt hjärta över Moab som en lyra,min själ klagar över Kir-Heres.
12 När moabiterna mödar sig på offerplatsen och går till sin helgedom för att be, åstadkommer de ingenting.
13 Detta var det ord som Herren talade till Moab den gången.
14 Nu säger Herren så: Om tre år, som skall vara som en daglönares år, skall Moab med hela sitt myller av folk bli förödmjukat. Bara en obetydlig liten rest blir kvar.