1 Det år då kung Ussia dog såg jag Herren. Han satt på en hög och upphöjd tron, och hans mantelsläp fyllde templet.
2 Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar: med två vingar skylde de ansiktet, med två skylde de kroppen och med två flög de.
3 Och de ropade till varandra:Helig, helig, heligär Herren Sebaot!Hela jorden är full av hans härlighet.
4 Ropet kom trösklarna att skaka i sina fästen, och templet fylldes av rök.
5 Jag sade:Ve mig! Jag är förlorad,ty jag har orena läpparoch jag bor bland ett folk med orena läppar,och mina ögon har settKonungen, Herren Sebaot.
6 En av seraferna flög fram till mig med ett glödande kol som han hade tagit från altaret med en tång.
7 Med det vidrörde han min mun och sade: »När detta vidrör dina läppar blir din skuld borttagen och din synd sonad.«
8 Och jag hörde Herrens röst. Han sade: »Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare?« Jag svarade: »Jag, sänd mig!«
9 Då sade han:»Gå och säg till detta folk:’Ni skall höra men ingenting förstå,ni skall se men ingenting fatta.’
10 Förstocka detta folk,täpp till deras öron,täck för deras ögon,så att de ingenting ser,ingenting hör,ingenting förståroch inte vänder om och blir botade.«
11 Jag frågade: »Hur länge, Herre?« Han svarade:»Tills städerna ligger i ruineroch ingen bor i dem,tills husen står tommaoch åkrarna ligger övergivna.«
12 Herren skall föra människorna långt bort,och landet skall lämnas öde.
13 När en tiondel ännu är kvarskall också den tillintetgöras,så som man bryter upp stubbenefter en terebint eller ek.— Ett heligt släkte är den stubben.