1 Under Hiskias fjortonde regeringsår angrep den assyriske kungen Sanherib alla de befästa städerna i Juda och intog dem.
2 Från Lakish skickade han sin stabschef i spetsen för en stor här mot kung Hiskia i Jerusalem. Stabschefen stannade vid kanalen från Övre dammen, på vägen till Valkarfältet.
3 Eljakim, Hilkias son, kungens förste minister, gick ut till honom tillsammans med kungens sekreterare Shevna och kanslern Joach, Asafs son.
4 Då sade den assyriske stabschefen åt dem att framföra detta budskap till Hiskia: »Så säger den store konungen, Assyriens konung: Hur kan du känna dig så säker?
5 Tror du att munväder är lika mycket värt i krig som klokhet och styrka? Vem är det du hoppas på, när du sätter dig upp mot mig?
6 Du litar förstås på stöd av Egypten, denna brutna stav som tränger in i handen och genomborrar den när man stöder sig på den. Sådan är farao, kungen av Egypten, för alla som hoppas på honom.
7 Men du kanske svarar mig: Vi litar på Herren, vår Gud! — Var det inte hans offerplatser och altaren som Hiskia avskaffade när han befallde Juda och Jerusalem att tillbe vid altaret här? —
8 Ingå nu ett vad med min herre konungen: han ger dig 2 000 hästar om du kan skaffa ryttare till dem.
9 Hur skulle du kunna stå emot en enda av min herres obetydligaste tjänare? Och du sätter din lit till vagnar och hästar från Egypten!
10 Dessutom har jag inte kommit för att angripa och förhärja detta land mot Herrens vilja: Herren har själv befallt mig att angripa detta land och förhärja det.«
11 Eljakim, Shevna och Joach svarade då den assyriske stabschefen: »Tala till oss på arameiska, herre — vi förstår det språket — tala inte hebreiska till oss när folket på muren hör på.«
12 Stabschefen svarade: »Tror du det är till din herre och till dig som min herre har skickat mig med detta budskap? Nej, det är till dem som sitter här på muren och som kan bli tvungna att äta sin avföring och dricka sin urin — de lika väl som ni.«
13 Och stabschefen stod kvar och ropade högt på hebreiska: »Hör detta budskap från den store konungen, Assyriens konung.
14 Så säger konungen: Låt inte Hiskia bedra er, han kan inte rädda er.
15 Låt inte Hiskia övertala er att hoppas på Herren och inbilla er att Herren kommer att rädda er och att denna stad inte kommer att falla i den assyriske kungens våld.
16 Lyssna inte på Hiskia! Så säger konungen: Gör upp i godo med mig och ge er åt mig, så får var och en av er äta frukten från sin vinstock och sitt fikonträd och dricka vattnet från sin brunn.
17 Sedan kommer jag och hämtar er till ett land som är likt ert eget, ett land med säd och vin, ett land med bröd och vingårdar.
18 Låt inte Hiskia lura er med sitt ’Herren skall rädda oss!’ Har de andra folkens gudar räddat sina länder ur den assyriske kungens våld?
19 Var är nu Hamats och Arpads gudar och var är Sefarvajims gudar? Och fanns det några gudar som räddade Samaria ur mitt våld?
20 Vilken av dessa länders alla gudar har räddat sitt land ur mitt våld eftersom ni tror att Herren skulle rädda Jerusalem?«
21 Men de teg och svarade inte ett ord. Kungen hade nämligen förbjudit dem att svara honom.
22 Nu kom Eljakim, Hilkias son, kungens förste minister, sekreteraren Shevna och kanslern Joach, Asafs son, till kungen med kläderna sönderrivna. De berättade vad den assyriske stabschefen hade sagt.