1 Ve dem som drar ner till Egypten efter hjälp!De sätter sin lit till hästar,förtröstar på stridsvagnarnas mängdoch den väldiga hopen av vagnskämpar.Till Israels Helige vänder de sig inte,de söker inte Herrens hjälp.
2 Han är den som är vis.Han låter ofärden kommaoch ändrar inte det han har sagt,han griper in mot de ondas anhangoch mot dem som hjälper ogärningsmän.
3 Egypterna är människor, inte gudar,deras hästar är kött, inte ande.När Herren lyfter sin handvacklar den som skulle hjälpaoch faller den som sökte hjälp.Båda går under på samma gång.
4 Så sade Herren till mig:Som lejonet morrande vakar över sitt byteoch inte skräms av ropen,inte kryper ihop för skrikennär herdarnas uppbåd kommer,så skall Herren Sebaot varanär han stiger ner för att stridamot Sions berg, mot Sions höjd.
5 Likt en svävande fågelskall Herren Sebaot skydda Jerusalem,skydda och hjälpa,skona och rädda.
6 Vänd om till honom som Israel så svekfullt avföll från!
7 Den dagen skall alla förkasta gudarna av silver och guld, dem som ni har gjort åt er i synd.
8 Assyrien skall falla för svärdet,men inte en människas svärd,bli till byte för ett svärdsom inte bärs av en dödlig.De skall fly för svärdet,de unga männen skall tvingas till slavtjänst.
9 Den de litade på förgås av skräck,deras furstar flyr från fälttecknet.Detta är ett ord från Herren,han som har en eld på Sion,en ugn i Jerusalem.